Hösten 2017

Det senaste året har vi gått igenom både Uppenbarelseboken, och Markusevangeliet. Det är en utmaning att hinna med en hel bok på en termin. Det finns ju liksom alltid mer. Så inför den här terminen försöker vi vara lite vänlig mot oss själva (det kan man behöva vara ibland) så det blir inte en hel bok vi går igenom. Det blir faktiskt inte ens ett helt kapitel i en bok. Och det blir inte ens en hel bibelberättelse.

Den här terminen kommer våra söndagsgudstjänster att utgå från en och samma vers: Rom. 14:17

”Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden.”

I den meningen ryms en längtan att förvandlas. Inte att förvandlas från något dåligt till något bra, men förvandling som fördjupning, och förfining och ny förälskelse och förhärligande av Jesus.

Att få prata om det, och utforska det, det kan väl vara värt en termin?

Och jag längtar efter att få sträcka ut händerna och ta emot det där slitna ordet rättfärdighet, som jag knappt vet vad jag skulle kalla det på vår tids språk, men som inte är präktighet och strikta regler, utan som är en gåva från Jesus som öppnar nya dörrar till länder där vi får bli rena och hela, och som ger oss en riktning i frågan om vad jag ska göra med mitt liv, och hjälper oss att älska den värld som Jesus älskar.

Och tänk vad skönt det blir att få stanna några söndagar vid frid. Men inte en frid som är ett påklistrat leende som säger att ”Jodå, det är bara bra, bara bra”. Det kommer inte att vara som i en sån där tidning är det står: tio steg till inre frid. Men det kommer att vara några samlingar som säger frid hittar vi aldrig i oss själva. Utan att det finns en frid som kommer av att Jesus ser på mig med kärlek tills jag förstår och vet att jag är älskad och önskad, att jag hör till och att jag behövs.

Och glädje. Kanske längtar jag mest av allt efter att vi ska få samlas några söndagar om glädje. Om det här bibelordet har något att säga, så betyder ju det att en tredjedel av guds rike är glädje. Det kommer inte att bli några pekpinnar som säger: ”Du vet väl att du borde vara tacksam?”. Inte en enda. Men jag hoppas att vi kommer att höra den Helige Anden viska: ”Du, vad gör dig glad? Musik? Vänner? Naturen? Då möts vi där.”

Och jag längtar efter det för att jag tror att det skulle kunna få förvanda oss. Och om den här terminen skulle låta mig förvandlas av rättfärdighet och frid och glädje. Då vill jag vara med. Då längtar jag efter det.

/Jonas Lundkvist

Predikan från 2017-09-24: FRID – Vem kan säga ”känn ingen oro”?

Predikan från 2017-10-01 här: FRID – ”Jodå, allt är bara bra!” Eller?

 

Predikan från 2017-11-05: